Ett samtal mellan Christina Hamrin och Lars Alkner

Ett samtal med Christina Hamrin är oförutsägbart. Svårnavigerat men samtidigt spännande. Du vet aldrig vilka stickspår det glider över i, än mindre vart de leder. Med en stor portion lärdom kastar hon sig mellan ämnen och associerar fritt. Det är utmanande, ibland även provocerande, som att hon vill tvinga fram en reaktion och ett ställningstagande från dig. Hon har bestämda uppfattningar, samtidigt som det alltid finns en öppenhet och en aldrig sinande nyfikenhet. Christina har just gjort sin senaste insats för Vandalorum, då hon skänkt alla sina aktier i fastighetsbolaget som äger Vandalorums byggnader till Stiftelsen Museum Vandalorum. – Jag tycker att nya generationer ska komma in, men mitt engagemang slutar absolut inte. Jag kommer att fortsätta besöka Vandalorum, för där hämtar jag energi och glädje.

Finns det en tradition av att se på konst som exkluderande och att den ska berätta någonting, som utgör ett hinder för människor att ta till sig konst? – Ja, det har med tillhörighet egentligen att göra. Att det där med konsten det är nog fint, det är finkultur. – När de talar om demokratisk konst, då blir jag jättearg och undrar ”vad är det för någonting?” Jag menar, ingen har fjäskat för mig för att jag ska gå på idrottsevenemang. Ingen arbetar för att värva mig och bli delaktig i idrottsrörelsen. Men kulturen är viktig anser politiker och så får kulturen stöd, sedan är det då motvilligt folk som ska gå på obegripliga utställningar med bara streck eller någonting annat. Som de inte begriper. Då känner de sig bara dumma och inte tillhöriga. Det här med tillhörighet är viktigt, och då är miljön och atmosfären på Vandalorum väldigt öppen och vänlig, och vad ska man säga mer … 

Inkluderande? – Ja, inkluderande. Och det bidrar ju människor till. Anställda, volontärer och besökare. Det är en atmosfär som alla är delaktiga i, även kökets personal. Hur det går till, det förstår inte jag, men det är underbart!

Vad säger du till den som säger att ”jag begriper mig inte på konst”? – ”Nej, det gör inte jag heller”, säger jag då, ”men jag tycker det är intressant”. Och ju svårare det är och ju obegripligare det är, desto längre sitter jag och tittar. 

Måste man förstå konst? – Nej, men bli berörd. Sånt jag inte blir berörd av, vad är det för fel på mig då? Det är den första frågan. Och då kan jag gå och sätta mig och titta och titta, tills jag kanske kommer in i något litet hörn.

Och ibland kanske det bara är vackert? – Absolut, men det är ju subjektivt. Och det är fint nog att det är vackert, men då går jag ju hellre ut i naturen. Men jag kan också bli oerhört berörd av en bild som kanske är en djupdykning in i ett hallonsnår. Det är ju bara en massa streck och färger och väldig massa svart och mörka hålor. Och då kommer jag in i konsten och undrar, vad det är i de där svarta hålorna? Men det är jag som gör den resan och så tänker jag: i de svarta hålen där, konsten att plocka hallon är inte att plocka dem som växer på ytan, utan det är att söka sig in i mörkret. I mörkret där det är varmt och därför är bären större, saftigare och sötare. Och det är gott!

Det är en fin bild. – Ja, det är en fin bild. Och då kan du ha rubriken ”Konsten att plocka hallon”. – Jag kan berätta, det var när jag var ny på Jönköpings-Posten. När vi hade flyttat tillbaka och jag hade ju sagt ”aldrig mera Jönköping”. Men vi flyttade dit, av olika skäl. Så kommer det upp en gubbe, på mitt lilla rum och säger att han heter Folke Eriksson och att ”jag har skrivit någonting som jag undrar om ni kan vara intresserade av?” Det var en artikel som hette ”Konsten att plocka hallon”, som handlar om det. Att plocka hallon, det är att leta i de mörka rummen.

Det är en bild du tagit med dig som har format din konstsyn?   – Ja, så jag menar, tittar man på bilder kan man gå in och se där där man inte begriper någonting. Varför har de gjort så? Och då byter man perspektiv. En del människor klarar inte av det, för de är troende. Antingen politiska värde - ringar vänster-höger, eller Gud eller inte Gud.

Du måste ha också ha mött många konstnärer och andra spännande personer på Vandalorum. – Jag kan ta Per-Inge Björlo som har gjort rondellskulpturen Riktning. Han gjorde ju en utställning, det var pressvisning. Jag kom för sent, jag kommer ofta för sent, så Karin Lundh stod där med en liten grupp, jag tror Elna var med också. I det här förrummet stod det några skulpturer, jag kommer ihåg att de var i plast och någon var en rosa klump med en massa bulor på. Och så kom - mer jag och så säger jag ”förlåt, förlåt att jag är sen”. Och då kommer en man gående mot mig, och jag begriper ju att det är konstnären. Då säger jag ”Blev du slagen som liten?” Jag hade aldrig träffat honom, visste ingenting om honom. Han omfamnade mig, han står och tårarna rinner. Konst kan man bli berörd av, även om man alltså inte begriper den. – Sedan dess har jag lärt mig att han är vår tids Munck, det är ångest hela tiden. Så att addera ren kunskap, berikar också upplevelsen av konsten.

Vad är det som är så spännande i möten med konstnärer?        – Man kan ju fråga: varför har du gjort på detta viset? Ta till exempel Lars Kleen. Hans städer, och husen och ingångarna. Man gick in i en vägg, in i ett hus, utan dörrar, fönster, ett slutet rum. Det symboliserade för mig genast den här slutna religiösa kretsen. Och det behöver inte vara gudligt religiöst, utan det är sekter, politiska grupper som vet och kan allting. Slutna rum finns full - ständigt överallt. De flesta letar inte efter dörrar, men det ser ju ut som ett hus. Det kan man träna sig i. Ju mer man ser, ju mer nyfiken man kan vara. Det roliga med att vara journalist, det är att när man är nyfiken i grunden, då är det tillåtet att ställa vilka dumma frågor som helst.

Och det har du fortsatt med? – Ja, det har jag fortsatt med! Jag mår bra utav det. Jag lär mig ju.

Upplever du att du kommer i kontakt med ett annat sätt att tänka när du träffar konstnärer? – Absolut. Det öppnar ögon och öron. Inte bara det, hela känslolivet. En del har dofter också med, en del har musik. Alla sinnen. Taktilt. 

Vad var det som gjorde Sven Lundh så unik? – Ja, det är en bra fråga. Han var tålmodig och nyfiken och allmänt galen. En udda ifrågasättare. Han ifrågasatte mig. Och jag ifrågasatte honom.

 Du gillar både att ifrågasätta och att bli ifrågasatt? – Ja, det gör jag. Och det gör ju att jag är ständig Vingel-Petter.

Du tilltalades tidigt av Vandalorum som idé. Projektet hade varit ganska skakigt. Vad var det som gjorde att du ville satsa på det ändå? – Olyckskorparna satt uppe i Stockholm. Jag står för lokaltidningsfilosofin, att det här är centrum, Stockholm är periferin. Vi är lokalpatrioter, vi vill verka i närsamhället för det är där demokratin byggs. – Jag tyckte att den där vandalutställningen som Pontus Hultén gjorde på Knäppfabriken var rolig och att det var intressanta utställningar på Konstarkivet. När Jan Ove Forsell kom in från näringslivet blev det lite mer ordning på det och det närmade sig verkställighet.

Din mamma dog bara några månader före Stig. Kom Vandalorum in i ett tomrum när både din mamma och Stig gått bort? – Absolut att det blev ett tomrum. Så länge Stig fanns så levde jag i en intellektuell miljö med ständigt pågående samtal. Ta ansvar för företag, idéer. Han verkade för högskolan och forskningen. – Vandalorum har betytt allt. Ett fortsatt liv. Jag tycker det är roligt att leva, för man får se hur det ska gå. Hur det ska bli, som Stig sa någon gång. Att vara med och kunna bidra. Inte bara att jag gett pengar till Vandalorum för att bygga husen, det vill säga att jag köpte aktier i fastighetsbolaget. – Jag har varit adjungerad till Vandalorums styrelse och det har varit min överlevnad sedan jag blev ensam. Att jag har fått åka ned på de där styrelsemötena där jag lyssnar och lär och har jätteroligt. Det är en fantastisk styrelse. Det är sådana personligheter med olika perspektiv. De här mötena är som seminarier på hög nivå. Och så äter vi god mat. 

Har det ställt till det för dig ibland? – Absolut. Ibland får man backa, för nu kommer vi inte längre. Nu har vi pratat färdigt, så nu pratar vi om något annat. Det kan man ta till även på det personliga planet om man lever i äktenskap, att somliga saker delar man inte. 

Kunde det kollidera med Sven Lund som också var ifrågasättande och som inte var rädd för att provocera? – Oh ja, men vi återvände till varandra både han och jag. Att våga ifrågasätta varandra är att visa respekt för varandra

Blev Vandalorum som du hade tänkt dig? – Jag hade inte tänkt någonting och det ska inte bli färdigt. Det är det jag är mest rädd för. Att det blir färdigt.